När sträcka var till ända så tog Josefin vid, och hon inleder del 2 på resan genom gryningen…
Sträcka 5. Josefin Tjernlund
Vid otroliga 04:00 var det min tur att göra jobbet efter en för jäkla bra inledning av COL. Hetsade ifatt två herrar till startpunkten men hamnade trots det själv, dem skulle på helt andra håll. Min plan var ju inte att springa en nattsträckan på egen kapacitet… Men jag var trots ensamheten överlycklig, soluppgången var nära! Det mest otroliga som hände på min annars väldigt fridfulla sträcka var spiken genom ett grönområde. Efter drygt halva racet var det alltså dags för en sträcka med obligatorisk grönområdesorientering. Jag har alltid påstått att det där är ett himla lotto, inget favoritmoment helt enkelt. Så jag satsade på att ta rygg på fyra grabbar som jag antog skulle till samma kontroll/område som jag. Vi intog hiet och jag var då säker på vår exakta position. Efter en stund av väjning och balansering på pinnar fick jag en känsla av att vi började dra ruggigt snett, men ville inte bryta mig loss från sällskapet. Med oroskänslan i kroppen sprang vi förbi två stora, tydliga stenar som jag snabbt läste in på kartan. Vi var under sträcket! Woopidihoop vilken härlig seger över grönskogen! Loppet firade jag med god hotellfrukost (bacon och croissanter) mitt emot Ellinors svullna och trötta ögon.
Sträcka 6. Filippa Spånér
Jag vaknade över att det kl 3 började regna, så kollade appen direkt (värsta rädslan är ju att komma för sent till växling) och såg att vi redan var ute på sträcka 4. Njöt sedan av en underbar frukost bestående av medtagna hotellmackor och varm yoghurt. Sen var det dags, och jag stack ut på sjätte sträckan. Börjar med att inte alls vara med på kartan och kommer snett upp på fel höjd, även tvåan gick knackigt. Efter det gick det bättre, men inte så snabbt. Banan går helt okej med lite krokar tills slutet där hjärnan slutar vara med. Virrar runt lite i det gröna, springer åt höger när jag ska till vänster osv men hittar dem till slut. Springer in i spurten för andra gången och växlar över. Efteråt känner man hur trött man är, hur tungt understället är när det är genomvått och leran till utstämplingen som fastnade under skorna och gjorde dom flera kilo tyngre gjorde det inte bättre. Men jag var i mål och hade klarat det ! 🙂
Sträcka 7. Ellen Larsson
Runt halv sju på morgonen kom Filippa flygande över upploppet och jag begav mig ut på sträcka sju i ihållande regn. Med tanke på hur bra alla tjejer sprungit under natten var jag riktigt taggad på att göra mitt bästa för att fortsätta den positiva trenden. Inledningsvis gick det bra, inte många andra löpare på sträcka sju syntes till men på väg till den tredje kontrollen kom jag ihop med en ung kille från Skogsfalken och en medelålders finsk man. De verkade visserligen springa sträcka åtta men som tycktes ha samma gaffling som jag. Orienteringen flyter på bra och vi springer ihop ett tag tills de bommar och jag fortsätter ensam, inga andra sträcka-sjulöpare i sikte men möter några av tältlagen på sträcka tio som med lätta kliv springer över ett hygge som jag korsar.
På väg till åttonde kontrollen stöter jag återigen ihop med en klunga av sträcka-åttalöpare med liknande gaffel. Tempot skruvas upp lite och i några tätt sittande kontroller följs klunga åt innan en gaffling medför att den spricker upp något. Efter den fjortonde kontrollen väntar en rejäl långsträcka över i princip hela kartan. Olägligt nog tycks gafflingen mellan sträcka sju och åtta upphöra och löparna jag haft följe med ett tag viker av åt ett annat håll medan jag fortsätter framåt. Långsträckan går fint och jag försöker trycka på för att inte tappa farten, gör en liten krock på slutet men får kontrollen bra tillslut. De två efterföljande kontrollerna går helt okej men till näst sista kontrollen kommer slutligen den första riktigt stora bommen på banan. Har vid föregående kontroll tagit rygg på en snabb kille med tron om att alla ska åt samma håll i slutet. Killen må vara snabb men har inte riktigt koll på vart han ska vilket jag snart blir varse om. Kommer först fram till kontroll 222 och konstaterar att jag är fel ute då det är kontroll 119 som jag ska ha enligt kontrolldefinitionen, har hört speakerns röst ett tag vilket stressar upp mig och jag blir lite irriterad på mig själv för att jag inte lyckas hålla ihop loppet hela vägen. Besöker sedan ytterligare en kontroll innan jag slutligen kommer fram till 218 som jag får för mig är rätt. Dubbelkollar inte med definitionen en extra gång utan stämplar och springer det fortaste jag kan mot sista kontrollen. På upploppet blir jag påhejad av några de andra tjejerna i laget när jag springer vilket gör att förmår mig att ta i lite extra innan jag når fram till Milla vid växlingsplanket. Milla far iväg som ett skott och när jag sedan joggar mot utstämplingen grämer jag mig lite över missen i slutet men känner mig ändå ganska nöjd med loppet, det var ju trots allt riktigt kul terräng och en bra bana.
Väl vid utstämplingen blir jag till min förvåning hänvisad till röd utgång och funktionärerna konstaterar snabbt att jag stämplat fel på näst sista kontrollen. Besvikelsen och ilskan sköljer över mig när jag inser mitt misstag och några tårar hinner blandas med regnet innan jag kommit tillbaka till klubbtältet där jag sätter mig för att sura på ryggsäcken. Blir den första i laget att skriva ett negativt inlägg i den annars så peppande lag-facebookchatten för att meddela de andra i mitt misstag. Som tur är möts jag av tröstande ord, men känns fortfarande oerhört surt att förstöra för ett lag som sprungit så oerhört bra.
Spännande avslutning följer…
