Dags för den avslutande delen i trilogin!
Sträcka 8. Milla Mattila
Jag har varit med i damkavlen nästan varje år, men det här var första gången jag skulle springa herrkavlen också. Jag var super entusiastisk att springa, också för att det kändes så kul att vara med i ett såhär grymt lag. När jag vaknade vid fyratiden på morgonen efter att ha sovit några timmar, panikerade jag lite: enligt lagets FB-chat hade femte sträckan varit i skogen redan i en halv timme! Vad, hur snabba är de här tjejerna?! Alla nattsträckor hade gått så otroligt bra. Snart fattade jag att jag inte hade bråttom ännu, men kunde inte längre sova heller. Jag blev jättenervös, men på ett bra sätt, och ville inte längre vänta på att få springa.
Jag startade min sträcka 8 långsamt, för jag var osäker om jag skulle orka hela sträckan annars – kort nattsömn är inte något för mig och min mage tyckte inte om tävlingen dagen innan. Jag visste, att omstarten skulle gå cirka en timme efter jag startade, så jag hade ingen möjlighet att vara färdig med min 12,5km sträcka innan det. Därför var det bara att njuta av den tysta, blöta och kalla skogen ensam. Men vad fint det var på riktigt! Löpare innan mig hade lämnat bra spår till mig och skogen var jättevacker, något som jag inte hade hunnit notera under damkavlen. Jag var så fascinerad så att jag också tog en hel del extra slingor i skogen. Det var också kul att det var många vid varvningen och målgången som hejade på, det gav mig lite extra energi! I mål var jag helt nöjd med min prestation, men kände mig jättekall efter att ha sprungit 98 minuter i regnet. Att ta en varm dusch har aldrig känts så bra. Resten av dagen var bara att åka hem, sova i flygplanet och äta hemskt mycket mat och glass för att få energin tillbaka.
Sträcka 9. Emilia Henrysson
Sträcka nio som är rak och i omstart vilket innebar att inställningen låg i att försöka hänga med i en klunga för att hålla uppe tempot. Det var sjukt mycket folk i skogen på flera långa led och på långsträckan till kontroll två kan jag ärligt säga att jag inte hade stenkoll på vilket vägval som gjordes. Det flöt på väldigt bra och kontrollerna satt där de skulle fram tills att vi stötte ihop med löpare på sträcka tio. Vi lyckades passera precis vid deras bo-kontroll och helt plötsligt sprang folk åt alla håll. Kom med i en klunga och insåg samtidigt som alla andra att vi dragit snett. Alla låtsades ha koll men försökte febrilt att läsa in sig. Jag insåg rätt snabbt vart vi var och gav mig iväg mot kontrollen, ingen annan hängde på så blev väldigt osäker. Kontrollen satt tillslut där den skulle och var det bara att inse att jag tappat klungan framför och börja orientera själv. Det skedde strax innan långsträckan tillbaka mot målet vilket var lite synd då jag verkligen hade behövt någon som höll uppe tempot med mig. Trots att tempot sänktes flöt det på bra, hade nog lite nytta av att banan dagen innan i princip var likadan som denna. Såg inte många löpare vilket kändes lite snopet med tanke på hur trångt det var i början av banan. På väg till kontroll tio lyckas jag återigen ”krocka” med löpare på tionde sträckan. Tänkte att jag inte fick hänga på dem då de förmodligen inte skulle till samma kontroll, speciellt med vetskapen om hur det gick förra gången jag såg dem. Tappade dock ändå fokus då det var skönt att vara med i ett led igen vilket resulterade i en liten bom på kontrollen, så typiskt! Det var bara att göra om och göra rätt, så slutet av banan gick bra igen. Vid näst sista kontrollen kom några av de löparna jag lämnade bakom mig vid första bommen ikapp så fick avsluta loppet med lite draghjälp. Spurtade i mål och fick tacksamma hejarop från lagmedlemmarna.
Sammanfattningsvis så var det ett väldigt roligt lopp som jag är nöjd med trots att jag var lite seg i kroppen från lördagens lopp i kombination med för lite sömn under natten, det var tiondesträckslöpare som förvirrade under banan och en nervositet över att gå ut tillsammans med majoritet killar/gubbar/män. Även om vi inte träffades hela laget någon gång så var det en positiv och bra laganda som gjorde att vi blev peppade av varandra och av att alla tidigare hade sprungit så bra! Det är lätt något jag skulle kunna tänka mig att vara med på igen!
Sträcka 10. Pernilla Olsson
Efter att ha vaknat 04.45 och sett hur bra det hade gått för alla under natten infann jag mig på TC vid halv-sjusnåret. Nervositeten blandades med uppspelthet, samtidigt som det hela kändes ganska förutsättningslöst – till följd av en efterhängsen skada var det över 3 år sedan jag senast sprang 17,5km orientering så jag hade ingen aning om vad jag kunde vänta- eller förvänta mig. Jag tänkte att jag bara kunde göra mitt bästa och var inställd på att vara ute lääänge, kanske att jag kunde klara det på 2h30, om det var en bra dag…
Jag gick ut i omstarten kl.9, jag hade bestämt att det var lika bra att springa på i början för att få så bra häng så länge som möjligt. Starten gick och så var det igång! De fyra första kontrollerna gick bra, det var bara att springa på i horden av framrusande löpare, läsa kartan och stämpla.
Till femte var det en rejäl långsträcka på omkring 3km, nu började det hetsiga kaoset lugna sig och ett mer behagligt tåg tog form. Det kändes bra i kroppen, bättre än på damstafetten så jag sprang på, såg Lena Eliasson och Emma Bergman i ett grönområde och tänkte att det var positivt, jag trodde att de redan skulle vara långt före. Vid 9e kontrollen började gafflingen, jag hade jättekul, sprang bakom- och hejade på sistasträckslöparen från min klubb som svor och ökade farten, jag fick kontrollerna fint och hade fortfarande en hel del ryggar att gå på tillbaka in mot varvningen. Klungan jag sprang i stannade upp lite för tidigt vid 21a kontrollen, samma område som jag hade bommat i dagen innan, typiskt! En halvminut senare var vi på banan igen. Jag funderade på när jag skulle bli trött men allt var positivt så jag kände mig ändå relativt fräsch när vi var inne och på arenan där både min klubb och några COLare stod och hejade –tack!- och så var det ”bara” sista slingan kvar.
Jag tryckte i mig en energigel och kände att jag började bli lite trött. Jag hejade på en norrman som började tappa sugen, och jag gladde mig åt att jag fortfarande hade rygg på Helsingborgs sistasträckslöpare. I grönområdet vid 29e kontrollen tappade jag ryggarna på min numera ganska lilla klunga när jag vek upp kartan och kollade kodsiffran. Jag sprang vidare själv och fick syn på löparna igen längre fram på ett fält men de försvann in i nästa grönområde. Den lite trötte norrmannen stämplade 30e kontrollen precis när jag började tänka att det kanske blev dagens första ”riktiga” bom, så den blev aldrig av. Benen var nu väldigt slitna men det var ju bara 4 kontroller kvar!
Jag tuffade på men det kom ikapp folk bakifrån så jag hängde på nästa klunga och fick upp farten lite igen in mot de sista kontrollerna. En man från Attunda hejade på mig, det behövdes! Jag spurtade i mål och var glad över många saker, över påhejningarna, över att jag var i mål, över att det hade gått bra och att det hade varit så kul. Ännu gladare blev jag när jag tittade på sträcktiderna och lappen visade 1h58! Så mycket bättre än jag trodde var möjligt! Norrmannen kom och pratade lite på väg till utstämplingen och tackade för påhejningen, mannen från Attunda kom också och pratade och tyckte att det var kul att vi hade ett damlag från Chalmers OL och nu var det min tur att tacka för hejandet.
Här nedan laget som sprang! (Saknas gör Emilia och Milla)
