10Mila, COL’s damer genom natten, del 1

Halloj!

Hoppas att det inte gått någon omärkt förbi att COL hade ett lag i 10Mila-kavlen? Vad som var ännu roligare att det bara var damer i laget, där många av löparna (alla?) redan sprungit damkavlen bara timmar innan! Här kommer de första fyra löparnas historier från 10Mila-natten:

Sträcka 1. Lovisa Persson

Det var både spännande och lite pirrigt att värma upp inför starten. Med startnummer 230 fick jag stå ungefär i mitten av alla startande och när startskottet gick försökte jag bara att hålla mig på benen och undvika faceplant. Jag klarade mig fint och jag hamnade i ett led med lagom takt. Efter några kilometer började det bildas klungor och mellan dessa var det rätt tunt med löpare. Ibland missade jag lite och fick springa ikapp min klunga igen och ibland sprang jag ifrån min klunga och kunde efter en stund ansluta till nästa framför.

Jag tyckte det var kul och rätt mysigt att springa runt där i skogen. Jag är väldigt nöjd med mitt lopp förutom tredje sista som var placerad mitt i ett stort grönområde och nästan helt omöjlig att hitta. Jag och ca 30 gubbar kutade omkring och letade åt både höger och vänster innan vi efter ca 5 min hittade den rackarns kontrollen. Sedan var det full fart mot mål där en glad Elle väntade!

Sträcka 2. Ellinor Tjernlund

Redan när täten på sträcka 1 förvarnades sprang jag och ställde mig vid upploppsbron för att vara säker på att Lovisa inte skulle smita förbi obemärkt. Även om jag visste att Lovisa inte borde ligga med i förstaklungan så kändes det dumt att chansa, så jag stod där vid bron och räknade löparna ända tills hon kom. Efter att ha puttrat igenom halva banan tillsammans med min gubbklunga fick jag ett infall om att bryta mig loss. Fråga mig inte vad som hände med min taktik om att hålla ihop med andra, jag drabbades nog av hybris och tänkte att så svårt kan det väl inte vara. Med ett ryck stack jag och svårt var det, men jag redde ut det och att få springa ensam en bit gjorde bara 10-mila-natten ännu ballare. Med orden ”ha så kul” skickade jag iväg Linnea.

Sträcka 3. Linnea Cleasdotter

”Att uppleva sin dröm, att utmana sin dröm och att klara av sin dröm” var så minatankar var inför sträcka 3, Långa Natten, på 10mila 2015.

Och ja,  jag vet att foten hade strulat tidigare under våren och det kunde vara dumt att utmana den 2 gånger under samma dygn. Men ja, det var en av mina orienteringsdrömmar och nu hade jag chansen.

Och ja, jag tog den. Fy fan vilket bra val det var!

Att trampa runt i Stockholmsterräng i 2h och 20min med gubbar och några få damer var det jag gjorde. Jag sprang ut samtidigt som GMOKs tjejlag. Jag och Kristine kom snabbt fram till att det skulle bli ett fint långpass, detta bestämdes innan startpunkten var nådd. Sprang på och avverkade kontrollerna och långsträckorna, blev ifatt sprungen av ett stort ”gubb-gäng” och upplevde enhärlig elstöt på väg tillbaka mot varvningskontrollen. Att ”bara” ha 7,5 km kvar vid varvningen var för mig svårt att formulera till något positivt. Detta på grund av att min damsträcka några timmar innan var 7,3km och upplevdes som extremt jobbig. Men ”bit ihop nu Linnea” längs vägen ut från varvningen var de orden som hjälpte mig att ta mig runt. Efter varvningen blev jag glad så fort en liten miss gjordes eller ett vägval skulle tas och jag därmed kunde få stå still lite och hinna tänka att ”jag är nog ganska trött”. Men jag bet ihop hela vägen, och jag spöade en gubbe på upploppet och jag växlade över med rätt karta till Kristin.

Jag var och är fortfarande jävligt nöjd.

Sträcka 4. Kristin Skaar

Vaknar kvart i två efter endast ett par timmar orolig sömn för att uppdatera mig om lagets framfart i vår gemensamma facebookchat. Kan läsa att Lovisa och Ellinor är i mål för längesedan och inser att vi ligger före schemat, jäklar vad bra! Hoppar ur sovsäcken och i kläderna och skyndar mig ut i mörkret, väldigt taggad på mitt lopp. Även Linnea springer grymt på långa natten och snart är jag på väg ut mot startpunkten. Linnea skickar ut mig tillsammans med GMOKs tjejlag och jag tänker att här är det bäst att haka på så länge det går.

Vi springer tillsammans till första och andra kontrollen med några krokar på vägen, men när vi närmar oss tredje kontrollen stämplar GMOKs löpare plötsligt vid en kontroll och viker av åt ett annat håll, vi har olika gaffel! Jag har koll på vart jag är, så fortsätter hundra meter till min kontroll, men inser att nu är jag ensam. Resten av banan flyter på bra orienteringsmässigt och jag känner mig ganska pigg men saknar lite draghjälp; skymtar bara en lampa på håll då och då. När jag närmar mig målet inser jag att det börjar ljusna på himlen och att fåglarna har vaknat och jag njuter hela vägen in till mål. På upploppet hör jag Josefins glada hejarop och jag känner mig ganska nöjd med min prestation när jag lämnar över kartan och ser henne rusa iväg i gryningen.

Spännande fortsättning följer när natt blev till dag i Skepptuna en tidig majmorgon!