Äntligen kickar COL-säsongen mycket snart igång, och vi hoppas att så många som möjligt dyker upp! Träningarna startar officiellt med ett styrkepass i kårhushallen (en trappa upp i kårhuset på Johanneberg) måndagen 24/8. Inofficiellt startar vi med en tjuvstartsträning redan nu på onsdag, kommentera i kalendern i förväg om ni tänker komma på den.

Den stora höstupptakten blir sprint-KM som kommer att äga rum på Johanneberg 2/9 (onsdag läsvecka 1). Det kommer att bjudas på en sprintbana med efterföljande dusch och mat. Även lite info om föreningen och verksamheten kommer att dras för (främst) alla nya COLare.

En matlista för höstens löpträningar finns nu tillgänglig här, så det är bara att välja och vraka bland alla datum när du vill laga mat tillsammans med en ny eller gammal vän. Även två arrangörer till OL-träningar på onsdagar sökes, om du/ni är sugna så skriv upp er här innan nån annan hinner före!

Dags för den avslutande delen i trilogin!

Sträcka 8. Milla Mattila

Jag har varit med i damkavlen nästan varje år, men det här var första gången jag skulle springa herrkavlen också. Jag var super entusiastisk att springa, också för att det kändes så kul att vara med i ett såhär grymt lag. När jag vaknade vid fyratiden på morgonen efter att ha sovit några timmar, panikerade jag lite: enligt lagets FB-chat hade femte sträckan varit i skogen redan i en halv timme! Vad, hur snabba är de här tjejerna?! Alla nattsträckor hade gått så otroligt bra. Snart fattade jag att jag inte hade bråttom ännu, men kunde inte längre sova heller. Jag blev jättenervös, men på ett bra sätt, och ville inte längre vänta på att få springa.

Jag startade min sträcka 8 långsamt, för jag var osäker om jag skulle orka hela sträckan annars – kort nattsömn är inte något för mig och min mage tyckte inte om tävlingen dagen innan. Jag visste, att omstarten skulle gå cirka en timme efter jag startade, så jag hade ingen möjlighet att vara färdig med min 12,5km sträcka innan det. Därför var det bara att njuta av den tysta, blöta och kalla skogen ensam. Men vad fint det var på riktigt! Löpare innan mig hade lämnat bra spår till mig och skogen var jättevacker, något som jag inte hade hunnit notera under damkavlen. Jag var så fascinerad så att jag också tog en hel del extra slingor i skogen. Det var också kul att det var många vid varvningen och målgången som hejade på, det gav mig lite extra energi! I mål var jag helt nöjd med min prestation, men kände mig jättekall efter att ha sprungit 98 minuter i regnet. Att ta en varm dusch har aldrig känts så bra. Resten av dagen var bara att åka hem, sova i flygplanet och äta hemskt mycket mat och glass för att få energin tillbaka.

Sträcka 9. Emilia Henrysson

Sträcka nio som är rak och i omstart vilket innebar att inställningen låg i att försöka hänga med i en klunga för att hålla uppe tempot. Det var sjukt mycket folk i skogen på flera långa led och på långsträckan till kontroll två kan jag ärligt säga att jag inte hade stenkoll på vilket vägval som gjordes. Det flöt på väldigt bra och kontrollerna satt där de skulle fram tills att vi stötte ihop med löpare på sträcka tio. Vi lyckades passera precis vid deras bo-kontroll och helt plötsligt sprang folk åt alla håll. Kom med i en klunga och insåg samtidigt som alla andra att vi dragit snett. Alla låtsades ha koll men försökte febrilt att läsa in sig.  Jag insåg rätt snabbt vart vi var och gav mig iväg mot kontrollen, ingen annan hängde på så blev väldigt osäker. Kontrollen satt tillslut där den skulle och var det bara att inse att jag tappat klungan framför och börja orientera själv. Det skedde strax innan långsträckan tillbaka mot målet vilket var lite synd då jag verkligen hade behövt någon som höll uppe tempot med mig. Trots att tempot sänktes flöt det på bra, hade nog lite nytta av att banan dagen innan i princip var likadan som denna. Såg inte många löpare vilket kändes lite snopet med tanke på hur trångt det var i början av banan. På väg till kontroll tio lyckas jag återigen ”krocka” med löpare på tionde sträckan. Tänkte att jag inte fick hänga på dem då de förmodligen inte skulle till samma kontroll, speciellt med vetskapen om hur det gick förra gången jag såg dem. Tappade dock ändå fokus då det var skönt att vara med i ett led igen vilket resulterade i en liten bom på kontrollen, så typiskt! Det var bara att göra om och göra rätt, så slutet av banan gick bra igen. Vid näst sista kontrollen kom några av de löparna jag lämnade bakom mig vid första bommen ikapp så fick avsluta loppet med lite draghjälp. Spurtade i mål och fick tacksamma hejarop från lagmedlemmarna.

Sammanfattningsvis så var det ett väldigt roligt lopp som jag är nöjd med trots att jag var lite seg i kroppen från lördagens lopp i kombination med för lite sömn under natten, det var tiondesträckslöpare som förvirrade under banan och en nervositet över att gå ut tillsammans med majoritet killar/gubbar/män. Även om vi inte träffades hela laget någon gång så var det en positiv och bra laganda som gjorde att vi blev peppade av varandra och av att alla tidigare hade sprungit så bra! Det är lätt något jag skulle kunna tänka mig att vara med på igen!

Sträcka 10. Pernilla Olsson

Efter att ha vaknat 04.45 och sett hur bra det hade gått för alla under natten infann jag mig på TC vid halv-sjusnåret. Nervositeten blandades med uppspelthet, samtidigt som det hela kändes ganska förutsättningslöst – till följd av en efterhängsen skada var det över 3 år sedan jag senast sprang 17,5km orientering så jag hade ingen aning om vad jag kunde vänta- eller förvänta mig. Jag tänkte att jag bara kunde göra mitt bästa och var inställd på att vara ute lääänge, kanske att jag kunde klara det på 2h30, om det var en bra dag…

Jag gick ut i omstarten kl.9, jag hade bestämt att det var lika bra att springa på i början för att få så bra häng så länge som möjligt. Starten gick och så var det igång! De fyra första kontrollerna gick bra, det var bara att springa på i horden av framrusande löpare, läsa kartan och stämpla.

Till femte var det en rejäl långsträcka på omkring 3km, nu började det hetsiga kaoset lugna sig och ett mer behagligt tåg tog form. Det kändes bra i kroppen, bättre än på damstafetten så jag sprang på, såg Lena Eliasson och Emma Bergman i ett grönområde och tänkte att det var positivt, jag trodde att de redan skulle vara långt före. Vid 9e kontrollen började gafflingen, jag hade jättekul, sprang bakom- och hejade på sistasträckslöparen från min klubb som svor och ökade farten, jag fick kontrollerna fint och hade fortfarande en hel del ryggar att gå på tillbaka in mot varvningen. Klungan jag sprang i stannade upp lite för tidigt vid 21a kontrollen, samma område som jag hade bommat i dagen innan, typiskt! En halvminut senare var vi på banan igen. Jag funderade på när jag skulle bli trött men allt var positivt så jag kände mig ändå relativt fräsch när vi var inne och på arenan där både min klubb och några COLare stod och hejade –tack!- och så var det ”bara” sista slingan kvar.

Jag tryckte i mig en energigel och kände att jag började bli lite trött. Jag hejade på en norrman som började tappa sugen, och jag gladde mig åt att jag fortfarande hade rygg på Helsingborgs sistasträckslöpare. I grönområdet vid 29e kontrollen tappade jag ryggarna på min numera ganska lilla klunga när jag vek upp kartan och kollade kodsiffran. Jag sprang vidare själv och fick syn på löparna igen längre fram på ett fält men de försvann in i nästa grönområde. Den lite trötte norrmannen stämplade 30e kontrollen precis när jag började tänka att det kanske blev dagens första ”riktiga” bom, så den blev aldrig av. Benen var nu väldigt slitna men det var ju bara 4 kontroller kvar!

Jag tuffade på men det kom ikapp folk bakifrån så jag hängde på nästa klunga och fick upp farten lite igen in mot de sista kontrollerna. En man från Attunda hejade på mig, det behövdes! Jag spurtade i mål och var glad över många saker, över påhejningarna, över att jag var i mål, över att det hade gått bra och att det hade varit så kul. Ännu gladare blev jag när jag tittade på sträcktiderna och lappen visade 1h58! Så mycket bättre än jag trodde var möjligt! Norrmannen kom och pratade lite på väg till utstämplingen och tackade för påhejningen, mannen från Attunda kom också och pratade och tyckte att det var kul att vi hade ett damlag från Chalmers OL och nu var det min tur att tacka för hejandet.

Här nedan laget som sprang! (Saknas gör Emilia och Milla)

När sträcka var till ända så tog Josefin vid, och hon inleder del 2 på resan genom gryningen…

Sträcka 5. Josefin Tjernlund

Vid otroliga 04:00 var det min tur att göra jobbet efter en för jäkla bra inledning av COL. Hetsade ifatt två herrar till startpunkten men hamnade trots det själv, dem skulle på helt andra håll. Min plan var ju inte att springa en nattsträckan på egen kapacitet… Men jag var trots ensamheten överlycklig, soluppgången var nära! Det mest otroliga som hände på min annars väldigt fridfulla sträcka var spiken genom ett grönområde. Efter drygt halva racet var det alltså dags för en sträcka med obligatorisk grönområdesorientering. Jag har alltid påstått att det där är ett himla lotto, inget favoritmoment helt enkelt. Så jag satsade på att ta rygg på fyra grabbar som jag antog skulle till samma kontroll/område som jag. Vi intog hiet och jag var då säker på vår exakta position. Efter en stund av väjning och balansering på pinnar fick jag en känsla av att vi började dra ruggigt snett, men ville inte bryta mig loss från sällskapet. Med oroskänslan i kroppen sprang vi förbi två stora, tydliga stenar som jag snabbt läste in på kartan. Vi var under sträcket! Woopidihoop vilken härlig seger över grönskogen! Loppet firade jag med god hotellfrukost (bacon och croissanter) mitt emot Ellinors svullna och trötta ögon.

Sträcka 6. Filippa Spånér

Jag vaknade över att det kl 3 började regna, så kollade appen direkt (värsta rädslan är ju att komma för sent till växling) och såg att vi redan var ute på sträcka 4. Njöt sedan av en underbar frukost bestående av medtagna hotellmackor och varm yoghurt. Sen var det dags, och jag stack ut på sjätte sträckan. Börjar med att inte alls vara med på kartan och kommer snett upp på fel höjd, även tvåan gick knackigt. Efter det gick det bättre, men inte så snabbt. Banan går helt okej med lite krokar tills slutet där hjärnan slutar vara med. Virrar runt lite i det gröna, springer åt höger när jag ska till vänster osv men hittar dem till slut. Springer in i spurten för andra gången och växlar över. Efteråt känner man hur trött man är, hur tungt understället är när det är genomvått och leran till utstämplingen som fastnade under skorna och gjorde dom flera kilo tyngre gjorde det inte bättre. Men jag var i mål och hade klarat det ! 🙂

Sträcka 7. Ellen Larsson

Runt halv sju på morgonen kom Filippa flygande över upploppet och jag begav mig ut på sträcka sju i ihållande regn. Med tanke på hur bra alla tjejer sprungit under natten var jag riktigt taggad på att göra mitt bästa för att fortsätta den positiva trenden. Inledningsvis gick det bra, inte många andra löpare på sträcka sju syntes till men på väg till den tredje kontrollen kom jag ihop med en ung kille från Skogsfalken och en medelålders finsk man. De verkade visserligen springa sträcka åtta men som tycktes ha samma gaffling som jag. Orienteringen flyter på bra och vi springer ihop ett tag tills de bommar och jag fortsätter ensam, inga andra sträcka-sjulöpare i sikte men möter några av tältlagen på sträcka tio som med lätta kliv springer över ett hygge som jag korsar.

På väg till åttonde kontrollen stöter jag återigen ihop med en klunga av sträcka-åttalöpare med liknande gaffel. Tempot skruvas upp lite och i några tätt sittande kontroller följs klunga åt innan en gaffling medför att den spricker upp något. Efter den fjortonde kontrollen väntar en rejäl långsträcka över i princip hela kartan. Olägligt nog tycks gafflingen mellan sträcka sju och åtta upphöra och löparna jag haft följe med ett tag viker av åt ett annat håll medan jag fortsätter framåt. Långsträckan går fint och jag försöker trycka på för att inte tappa farten, gör en liten krock på slutet men får kontrollen bra tillslut. De två efterföljande kontrollerna går helt okej men till näst sista kontrollen kommer slutligen den första riktigt stora bommen på banan. Har vid föregående kontroll tagit rygg på en snabb kille med tron om att alla ska åt samma håll i slutet. Killen må vara snabb men har inte riktigt koll på vart han ska vilket jag snart blir varse om. Kommer först fram till kontroll 222 och konstaterar att jag är fel ute då det är kontroll 119 som jag ska ha enligt kontrolldefinitionen, har hört speakerns röst ett tag vilket stressar upp mig och jag blir lite irriterad på mig själv för att jag inte lyckas hålla ihop loppet hela vägen. Besöker sedan ytterligare en kontroll innan jag slutligen kommer fram till 218 som jag får för mig är rätt. Dubbelkollar inte med definitionen en extra gång utan stämplar och springer det fortaste jag kan mot sista kontrollen. På upploppet blir jag påhejad av några de andra tjejerna i laget när jag springer vilket gör att förmår mig att ta i lite extra innan jag når fram till Milla vid växlingsplanket. Milla far iväg som ett skott och när jag sedan joggar mot utstämplingen grämer jag mig lite över missen i slutet men känner mig ändå ganska nöjd med loppet, det var ju trots allt riktigt kul terräng och en bra bana.

Väl vid utstämplingen blir jag till min förvåning hänvisad till röd utgång och funktionärerna konstaterar snabbt att jag stämplat fel på näst sista kontrollen. Besvikelsen och ilskan sköljer över mig när jag inser mitt misstag och några tårar hinner blandas med regnet innan jag kommit tillbaka till klubbtältet där jag sätter mig för att sura på ryggsäcken. Blir den första i laget att skriva ett negativt inlägg i den annars så peppande lag-facebookchatten för att meddela de andra i mitt misstag. Som tur är möts jag av tröstande ord, men känns fortfarande oerhört surt att förstöra för ett lag som sprungit så oerhört bra.

Spännande avslutning följer…