När sträcka var till ända så tog Josefin vid, och hon inleder del 2 på resan genom gryningen…

Sträcka 5. Josefin Tjernlund

Vid otroliga 04:00 var det min tur att göra jobbet efter en för jäkla bra inledning av COL. Hetsade ifatt två herrar till startpunkten men hamnade trots det själv, dem skulle på helt andra håll. Min plan var ju inte att springa en nattsträckan på egen kapacitet… Men jag var trots ensamheten överlycklig, soluppgången var nära! Det mest otroliga som hände på min annars väldigt fridfulla sträcka var spiken genom ett grönområde. Efter drygt halva racet var det alltså dags för en sträcka med obligatorisk grönområdesorientering. Jag har alltid påstått att det där är ett himla lotto, inget favoritmoment helt enkelt. Så jag satsade på att ta rygg på fyra grabbar som jag antog skulle till samma kontroll/område som jag. Vi intog hiet och jag var då säker på vår exakta position. Efter en stund av väjning och balansering på pinnar fick jag en känsla av att vi började dra ruggigt snett, men ville inte bryta mig loss från sällskapet. Med oroskänslan i kroppen sprang vi förbi två stora, tydliga stenar som jag snabbt läste in på kartan. Vi var under sträcket! Woopidihoop vilken härlig seger över grönskogen! Loppet firade jag med god hotellfrukost (bacon och croissanter) mitt emot Ellinors svullna och trötta ögon.

Sträcka 6. Filippa Spånér

Jag vaknade över att det kl 3 började regna, så kollade appen direkt (värsta rädslan är ju att komma för sent till växling) och såg att vi redan var ute på sträcka 4. Njöt sedan av en underbar frukost bestående av medtagna hotellmackor och varm yoghurt. Sen var det dags, och jag stack ut på sjätte sträckan. Börjar med att inte alls vara med på kartan och kommer snett upp på fel höjd, även tvåan gick knackigt. Efter det gick det bättre, men inte så snabbt. Banan går helt okej med lite krokar tills slutet där hjärnan slutar vara med. Virrar runt lite i det gröna, springer åt höger när jag ska till vänster osv men hittar dem till slut. Springer in i spurten för andra gången och växlar över. Efteråt känner man hur trött man är, hur tungt understället är när det är genomvått och leran till utstämplingen som fastnade under skorna och gjorde dom flera kilo tyngre gjorde det inte bättre. Men jag var i mål och hade klarat det ! 🙂

Sträcka 7. Ellen Larsson

Runt halv sju på morgonen kom Filippa flygande över upploppet och jag begav mig ut på sträcka sju i ihållande regn. Med tanke på hur bra alla tjejer sprungit under natten var jag riktigt taggad på att göra mitt bästa för att fortsätta den positiva trenden. Inledningsvis gick det bra, inte många andra löpare på sträcka sju syntes till men på väg till den tredje kontrollen kom jag ihop med en ung kille från Skogsfalken och en medelålders finsk man. De verkade visserligen springa sträcka åtta men som tycktes ha samma gaffling som jag. Orienteringen flyter på bra och vi springer ihop ett tag tills de bommar och jag fortsätter ensam, inga andra sträcka-sjulöpare i sikte men möter några av tältlagen på sträcka tio som med lätta kliv springer över ett hygge som jag korsar.

På väg till åttonde kontrollen stöter jag återigen ihop med en klunga av sträcka-åttalöpare med liknande gaffel. Tempot skruvas upp lite och i några tätt sittande kontroller följs klunga åt innan en gaffling medför att den spricker upp något. Efter den fjortonde kontrollen väntar en rejäl långsträcka över i princip hela kartan. Olägligt nog tycks gafflingen mellan sträcka sju och åtta upphöra och löparna jag haft följe med ett tag viker av åt ett annat håll medan jag fortsätter framåt. Långsträckan går fint och jag försöker trycka på för att inte tappa farten, gör en liten krock på slutet men får kontrollen bra tillslut. De två efterföljande kontrollerna går helt okej men till näst sista kontrollen kommer slutligen den första riktigt stora bommen på banan. Har vid föregående kontroll tagit rygg på en snabb kille med tron om att alla ska åt samma håll i slutet. Killen må vara snabb men har inte riktigt koll på vart han ska vilket jag snart blir varse om. Kommer först fram till kontroll 222 och konstaterar att jag är fel ute då det är kontroll 119 som jag ska ha enligt kontrolldefinitionen, har hört speakerns röst ett tag vilket stressar upp mig och jag blir lite irriterad på mig själv för att jag inte lyckas hålla ihop loppet hela vägen. Besöker sedan ytterligare en kontroll innan jag slutligen kommer fram till 218 som jag får för mig är rätt. Dubbelkollar inte med definitionen en extra gång utan stämplar och springer det fortaste jag kan mot sista kontrollen. På upploppet blir jag påhejad av några de andra tjejerna i laget när jag springer vilket gör att förmår mig att ta i lite extra innan jag når fram till Milla vid växlingsplanket. Milla far iväg som ett skott och när jag sedan joggar mot utstämplingen grämer jag mig lite över missen i slutet men känner mig ändå ganska nöjd med loppet, det var ju trots allt riktigt kul terräng och en bra bana.

Väl vid utstämplingen blir jag till min förvåning hänvisad till röd utgång och funktionärerna konstaterar snabbt att jag stämplat fel på näst sista kontrollen. Besvikelsen och ilskan sköljer över mig när jag inser mitt misstag och några tårar hinner blandas med regnet innan jag kommit tillbaka till klubbtältet där jag sätter mig för att sura på ryggsäcken. Blir den första i laget att skriva ett negativt inlägg i den annars så peppande lag-facebookchatten för att meddela de andra i mitt misstag. Som tur är möts jag av tröstande ord, men känns fortfarande oerhört surt att förstöra för ett lag som sprungit så oerhört bra.

Spännande avslutning följer…

Torsdag 4/6 arrangerar Tolereds AIK inofficiellt sprintstafett-DM. Tävlingen består av 4 sträckor där minst 2 sträckor måste springas av damer. Lite mer om arrangemanget finns här.

Skulle du vilja springa i ett lag för Chalmers OL? Skriv en kommentar här nedan då!

Halloj!

Hoppas att det inte gått någon omärkt förbi att COL hade ett lag i 10Mila-kavlen? Vad som var ännu roligare att det bara var damer i laget, där många av löparna (alla?) redan sprungit damkavlen bara timmar innan! Här kommer de första fyra löparnas historier från 10Mila-natten:

Sträcka 1. Lovisa Persson

Det var både spännande och lite pirrigt att värma upp inför starten. Med startnummer 230 fick jag stå ungefär i mitten av alla startande och när startskottet gick försökte jag bara att hålla mig på benen och undvika faceplant. Jag klarade mig fint och jag hamnade i ett led med lagom takt. Efter några kilometer började det bildas klungor och mellan dessa var det rätt tunt med löpare. Ibland missade jag lite och fick springa ikapp min klunga igen och ibland sprang jag ifrån min klunga och kunde efter en stund ansluta till nästa framför.

Jag tyckte det var kul och rätt mysigt att springa runt där i skogen. Jag är väldigt nöjd med mitt lopp förutom tredje sista som var placerad mitt i ett stort grönområde och nästan helt omöjlig att hitta. Jag och ca 30 gubbar kutade omkring och letade åt både höger och vänster innan vi efter ca 5 min hittade den rackarns kontrollen. Sedan var det full fart mot mål där en glad Elle väntade!

Sträcka 2. Ellinor Tjernlund

Redan när täten på sträcka 1 förvarnades sprang jag och ställde mig vid upploppsbron för att vara säker på att Lovisa inte skulle smita förbi obemärkt. Även om jag visste att Lovisa inte borde ligga med i förstaklungan så kändes det dumt att chansa, så jag stod där vid bron och räknade löparna ända tills hon kom. Efter att ha puttrat igenom halva banan tillsammans med min gubbklunga fick jag ett infall om att bryta mig loss. Fråga mig inte vad som hände med min taktik om att hålla ihop med andra, jag drabbades nog av hybris och tänkte att så svårt kan det väl inte vara. Med ett ryck stack jag och svårt var det, men jag redde ut det och att få springa ensam en bit gjorde bara 10-mila-natten ännu ballare. Med orden ”ha så kul” skickade jag iväg Linnea.

Sträcka 3. Linnea Cleasdotter

”Att uppleva sin dröm, att utmana sin dröm och att klara av sin dröm” var så minatankar var inför sträcka 3, Långa Natten, på 10mila 2015.

Och ja,  jag vet att foten hade strulat tidigare under våren och det kunde vara dumt att utmana den 2 gånger under samma dygn. Men ja, det var en av mina orienteringsdrömmar och nu hade jag chansen.

Och ja, jag tog den. Fy fan vilket bra val det var!

Att trampa runt i Stockholmsterräng i 2h och 20min med gubbar och några få damer var det jag gjorde. Jag sprang ut samtidigt som GMOKs tjejlag. Jag och Kristine kom snabbt fram till att det skulle bli ett fint långpass, detta bestämdes innan startpunkten var nådd. Sprang på och avverkade kontrollerna och långsträckorna, blev ifatt sprungen av ett stort ”gubb-gäng” och upplevde enhärlig elstöt på väg tillbaka mot varvningskontrollen. Att ”bara” ha 7,5 km kvar vid varvningen var för mig svårt att formulera till något positivt. Detta på grund av att min damsträcka några timmar innan var 7,3km och upplevdes som extremt jobbig. Men ”bit ihop nu Linnea” längs vägen ut från varvningen var de orden som hjälpte mig att ta mig runt. Efter varvningen blev jag glad så fort en liten miss gjordes eller ett vägval skulle tas och jag därmed kunde få stå still lite och hinna tänka att ”jag är nog ganska trött”. Men jag bet ihop hela vägen, och jag spöade en gubbe på upploppet och jag växlade över med rätt karta till Kristin.

Jag var och är fortfarande jävligt nöjd.

Sträcka 4. Kristin Skaar

Vaknar kvart i två efter endast ett par timmar orolig sömn för att uppdatera mig om lagets framfart i vår gemensamma facebookchat. Kan läsa att Lovisa och Ellinor är i mål för längesedan och inser att vi ligger före schemat, jäklar vad bra! Hoppar ur sovsäcken och i kläderna och skyndar mig ut i mörkret, väldigt taggad på mitt lopp. Även Linnea springer grymt på långa natten och snart är jag på väg ut mot startpunkten. Linnea skickar ut mig tillsammans med GMOKs tjejlag och jag tänker att här är det bäst att haka på så länge det går.

Vi springer tillsammans till första och andra kontrollen med några krokar på vägen, men när vi närmar oss tredje kontrollen stämplar GMOKs löpare plötsligt vid en kontroll och viker av åt ett annat håll, vi har olika gaffel! Jag har koll på vart jag är, så fortsätter hundra meter till min kontroll, men inser att nu är jag ensam. Resten av banan flyter på bra orienteringsmässigt och jag känner mig ganska pigg men saknar lite draghjälp; skymtar bara en lampa på håll då och då. När jag närmar mig målet inser jag att det börjar ljusna på himlen och att fåglarna har vaknat och jag njuter hela vägen in till mål. På upploppet hör jag Josefins glada hejarop och jag känner mig ganska nöjd med min prestation när jag lämnar över kartan och ser henne rusa iväg i gryningen.

Spännande fortsättning följer när natt blev till dag i Skepptuna en tidig majmorgon!